Ender’s Game

Ibland händer det. Man börjar titta på en film, utan att ha sett någon trailer, utan att ha några direkta förväntningar, utan att veta vilka skådespelare som är med etc.

Att bara zappa genom kanalerna och fastna för någon film händer så gott som aldrig för min del.  Denna gången gjorde det. En kort scen, som senare visade sig vara ganska sent i filmen. Det var på Viasat, så bara bläddra fram tills reprisen av filmen, och ställa in boxen på att spela in. Kan ju inte titta på en film utan att se början… Intressant namn också, fast jag fattade aldrig det förrän senare.

Hur var filmen?

Det är en ganska udda film kan jag tycka. Den är förhållandevis välgjord, har intressant och bra musik (hade lyssnat på den på Spotify sedan tidigare), bra skådespelare där vissa gör ett udda men bra jobb.

På många vis är filmen lite stereotyp. Hur många filmer har man inte sett presentera framtida rymdfarkoster med blank metall, alltid väldigt ren miljö. Sterilt där det inte borde osv. Men i denna filmen spelar det ingen roll, man fokuserar oftast på skådespelarna, så miljön runt om blir verkligen bara en bakgrund, som aldrig direkt hamnar i fokus.

Letar man efter action så är detta helt fel film. Mer action än en roterande kille med två ”pistoler” blir det inte (spoiler kanske, men scenen finns med i trailern så borde vara rätt lugnt). Det är faktiskt ganska bra, ofta ogillar jag actionfilmer med barn som huvudkaraktärer, oftast resulterar det i någon halvdan mesig action som känns väldigt tillgjord. Typ de nya filmerna om Narnia. Det känns verkligen inte autentiskt.

Nedan följer en trailer. Mitt tips är egentligen att ignorera den, och se filmen direkt. Dels tycker jag att trailern fokuserar på fel detaljer, och dels visar den för mycket. Vad filmen egentligen går ut på finns överhuvudtaget inte med i trailern, men troligen kommer man snabbare kunna lägga ihop ett och ett om man ser trailern först. Tyckte du att trailern såg häftig ut med stora slag osv, så kommer du nog bli besviken på filmen. It’s not that kind of movie…

Sverigedemokrater och demokrati i Sverige

Jag sitter vid frukostbordet och summerar lite intryck under de senaste dagarna. Jag har under en längre period kritiserat hur man i Sverige propagerar demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet mm. Men om du är sverigedemokrat, då gäller plötsligt inte det här. Då är du nazist, och då tycker du fel. På något vis förlorar du då din rätt att tala, och automatiskt får alla andra rätt till att hata dig och förolämpa dig.

Ett urval av senaste dagarnas artiklar:

Om vi tittar på ren fakta så har SD faktiskt lyckats ganska bra med det de gör. De har sedan länge gjort grovstädningen av partiet, och de fortsätter städa och se till att de upplevs som ett seriöst och respektabelt parti. SD är det parti som i alla fall i min brevlåda har varit flitigast med att delge information inför olika val.  Av de få partier som faktiskt lägger information i lådan så skulle jag vilja påstå att det är SD som är duktigast på att strukturera upp det som de vill säga på ett snyggt och läsbart vis. Slutligen så formulerar de sig på ett mycket fint sätt, så det mesta på den lilla lappen låter faktiskt bra. Applåd, bra jobbat SD. Det syns på era siffror att ni gör ett bra jobb, väl anpassat för den tid vi lever i.

Så innebär det här att jag kommer att rösta på SD? …att jag tycker att deras världsbild är den rätta, och att jag hoppas på att vi inom något år går runt med blanka svarta stövlar, kort svart mustasch och heilar uppför storgatan?

Nej inte riktigt. Eller inte alls faktiskt. Men jag måste erkänna att jag är nyfiken, och delvis fascinerad, av sverigedemokraternas framfart. Jag är lika fascinerad och förskräckt av hur den barbariska sidan visar sig hos alla som innerligt verkar hata SD. I min värld är det inte okej att stå och vråla, kasta saker mm, när ett parti ska hålla tal. Inte i ett land som påstår sig vara demokratiskt, där yttrandefrihet och alla andra friheter påstås vara bland de viktigaste regler som vi har.

Åsiktsfrihet

I Sverige är åsiktsfriheten en viktig grundsten för hur vi vill att vårt samhälle ska fungera. Det innebär att man har frihet att i tal, skrift, bild, eller på annat vis, delge sin uppfattning, åsikter mm. Detta utan statens ingripande. Jag tycker dock att det är lika viktigt att människorna, som är en del av staten, accepterar detta. Det är okej att vara gay, katolsk, transvestit, etc. …eller nazist. Jag kanske inte håller med, eller rentav tycker att de tycker fel. Men det är inte samma sak som att de faktiskt tycker fel, och inte får framföra sin sak. Jag kan däremot rösta mot (sverigedemokraterna), låta bli (att ha sex med andra av samma kön), inte tro (på helgon, ave Maria etc) osv.

Motdemonstration

I sig är det inget fel att demonstrera mot. Det är ett tydligt och klart sätt att visa att man är av annan åsikt. So far so good. Men hur kan man demonstrera mot? Eller snarare, hur bör man demonstrera mot? Är det okej att förhindra andra människor från att komma dit och lyssna? Är det okej att ta med en megafon och ropa slagord?

Nej jag tycker inte det. Förhindrar vi andra från att lyssna så är vi inte bättre än korrupta länder där motståndare sätts i fängelse och valen är fejkade. Är vi så rädda för att vi ska förlora anhängare så att vi måste försöka stoppa både det budskap och de potentiella anhängare som andra partier har så kanske man ska fundera på om man själv har rätt budskap i grund. Borde inte folket kunna välja rätt parti själva? Dum fråga egentligen, det har historiskt i alla fall visat sig att folket är klart kapabla att välja fel ibland, men samtidigt så bygger ju demokrati på att flest människor ”har rätt”.

Gotta work work

Idag är det full fart som gäller. Typ i alla fall. Första dagen med sol och värme sedan rätt länge (evigheter enligt katten). Klart man måste njuta! Så ut på balkongen, fram med skön stol och fotpall, dator och headset. Sen bara på med keps och Muse, och saken är biff.

 

Antingen är det åt det ena hållet, eller det andra.